onsdag 31 juli 2019

Flera sorgebud - Lisää suru-uutisia

I mitten av juli fick jag ytterligare ett sorgebud.
Okko från vulkan-kullen dog plötsligt mitt på morgonpromenaden. Enligt veterinären stannade hans hjärta, helt enkelt. Inga symptom före.
Det är nästan onödigt att skriva att det nu råder ingen tvekan om att det i vulkan-kullen finns någon allvarlig hjärtproblematik. Att två av tre nu döda hundar från kullen inte visade några som helst symptom före hjärtat gav upp gör det hela ännu lite mera läskigt.
Jag är väldigt ledsen för hundägarnas skull, för de har förlorat sina bästa kompisar. Frågor är många, men inga svar finns till hands. Jag känner mig rätt så uppgiven med den här situationen - men samtidigt kan jag inte tillåta mig att falla i katastroftankar.
Några vidare avelsplaner finns det inte för syskonen. Allt jag kan göra är att hoppas att de fem som finns vid liv får leva friska länge, länge till.



Heinäkuun puolivälissä tuli uusi suruviesti.
Okko tulivuori-pentueesta kuoli äkillisesti kesken aamulenkin. Eläinlääkärin mukaan sen sydän yksinkertaisesti pysähtyi. Ilman minkäänlaisia ennakko-oireita.
On melkein turhaa kirjoittaa, ettei enää ole epäselvää, etteikö tässä pentueessa olisi vakavaa sydänsairautta. Se, että kaksi kolmesta nyt kuolleesta koirasta ei oireillut mitenkään ennen kuolemaansa, tekee asiasta vielä hiukan pelottavamman.
Olen hurjan pahoillani koirien omistajien puolesta. He ovat menettäneet parhaat ystävänsä. Kysymyksiä on monia, vastauksia ei yhtään. Olo on varsin alamaissa, mutta samaan aikaan en voi antaa katastrofiajatusten ottaa vallan. 
Sisaruksia ei enää käytetä jalostuksessa. Voin vain toivoa, että jäljellä olevat viisi saavat elää terveinä vielä pitkään, pitkään.

tisdag 16 juli 2019

Fyra dagar i Hälsingland och en i Gimo - Neljä päivää Hälsinglandissa ja yksi Gimossa

I början av juli tillbringade vi några fina dagar i Hälsingland i Sverige - fyra damer och sju hundar i en liten stuga vid Voxsjön. Jag kan inte annat än än en gång vara nöjd över hur mina hundar fungerar tillsammans med andra. Med mig hade jag Siiri, Eira och Maire, och samvaron i den lilla stugan med de andra fyra hundarna löpte problemfritt. Viltspår och hundutställning stod i agendan, och det blev också en lyckad resa! Maire fick starta på anlagsprov och tre öppenklass spår. Anlagsprovet klarade hon klanderfritt. Den första av öppenklass spåren fungerade inte fullt så bra och resultatet blev en tvåa. En björn hade rört sig vid spåren under natten, och alla våra hundar reagerade tydligt på det. Det lär vara så, att björnarna blir nyfikna när de känner blodlukten och kommer ofta och kollar läget när man har lagt spår. Så även den här gången. Följande dagarna hade björnarna haft annat för sig, för Maire spårade fint till en etta två dagar i rad.

På lördagen ställde jag ut Siiri och Eira på Alfta nationell hundutställning. Det höll på att bli en riktig katastrof då vi avmaskade hundarna hos veterinären på utställningsområdet just före vi skulle i ringen, och det hela drog lite ut på tiden. Jag fick halvt springa till ringen och hörde precis att de ropade mina nummer. Fick räcka över Siiris koppel till närmaste människan, som råkade vara en man som satt i sin stol vid ringkanten. Hann varken med utställningskoppel eller nummerlappar. Men i ringen gick vi! Och tur var väl det att vi hann! Siiri fick EXC, CK, och blev BRUKS1, BT, BIR och i och med detta Svensk Uställningschampion! Så glad över detta! Min första utställning i Sverige och min första egenuppfödda SeUch. Eira fick EXC och blev BRUKS2, inte illa det heller!

Väl hemma vilade vi ett par dagar och Maire gick två övningsspår inför nästa resa, den här gången till Gimo med vår resesällskap Australian sheppard Uno och hans matte. Både Uno och Maire var ute efter sin sista etta i viltspårsprov, och båda spårade finfint och kom hem med var sitt championat! Så roligt! Maire spårade alldeles utmärkt fint, trots färska vildsvinspår och en morkulla på spåret och fick även ett HP för sin prestation. "En av de bästa hundarna jag har sett i år" sa domaren, och matte höll på att spricka av stolthet! Vi berättade inte till domaren att ännu två veckor före tvekade jag om Maire alls ska starta i nått spårprov... Så det kan gå!
Nu är jag väldigt taggad att få starta Maire (och Siiri och Eira) på finskt spår - och det ska vi göra lite senare!





Heinäkuun alussa vietimme muutaman hienon päivän Hälsinglandissa Ruotsissa - neljä rouvaa ja seitsemään koiraa pienessä mökissä Voxsjön rannalla. Saan jälleen olla tyytyvöinen siitä, miten koirani toimivat muiden kanssa laumassa. Mukanani minulla oli Siiri, Eira ja Maire ja yhteiselo neljän muun koiran kanssa pienessä mökissä sujui ongelmitta. Jälkikokeita ja koiranäyttely olivat ohjelmassa, ja viikonlopusta tulikin oikein antoisa! Maire sai startata taipumuskokeessa ja kolmessa avo-luokan kokeessa. Taipumuskoe sujui hienosti hyväksytysti, mutta ensimmäinen avo-startti ei mennyt aivan yhtä jouhevasti, tuloksena kakkonen. Karhu oli liikuskellut jäljillä yön aikana, ja kaikki koiramme reagoivat siihen selvästi. Karhut kuulemma tulevat tarkastamaan tilanteen kun haistavat tuoreet veretetyt jäljet. Niin myös tällä kertaa. Kahtena seuraavana päivänä karhuilla oli ollut muuta tekemistä, ja Maire jäljesti hienosti ykkösen molempina päivinä.

Lauantaina oli Siirin ja Eiran vuoro päästä hommiin. Olin ilmoittanut ne Alftan kansalliseen koiranäyttelyyn. Koko näyttely meinasi mennä pipariksi, kun päätimme madottaa koirat eläinlääkärillä näyttelyalueella ennen kehään pääsyä. Koko madotusprojekti venyi ja sain siirtyä puolijuoksua kehälle. Juuri sinne saapuessani kuulin numeroitani huudettavan. Sain ojentaa Siirin hihnan lähinnä olleelle ihmiselle, joka sattui olemaan kehän laidalla istunut mieshenkilö. En ehtinyt kaivaa esiin sen enempää numerolappuja kuin näyttelyhihnojakaan, mutta kehään kyllä mentiin! Ja onni oli että ehdittiin, sillä tuomari antoi Siirillle ERIn ja SAn ja palkitsi sen KÄY1, PN1 ja ROP, jolloin Siiristä myös tuli uusi Ruotsin muotovalio! Aivan huippua! Ensimmäinen näyttelystarttini Ruotsissa ja ensimmäinen kasvattini, josta tuli SeMva. Eira sai ERIn ja oli käyttöluokan toinen, ei huono sekään!

Kotiin päästyämme lepäsimme pari päivää ja Maire jäljesti pari harjoitusjälkeä ennen seuraava retkeämme. Tällä kertaa matkasimme Gimoon Australian shepard Unon ja sen matten kanssa. Sekä Uno että Maire tarvitsivat viimeiset ykkösensä, ja jäljestivätkin molemmat oikein hienosti ja toivat kotiin valio-tittelinsä. Maire jäljesti aivan superhienosti tuoreista villisian jäljistä ja jäljellä lepäävästä metsäkanasta huolimatta ja saikin suorituksestaan KP:n. "Yksi parhaista tänä vuonna näkemistäni koirista." sanoi tuomari, ja matte oli haljeta ylpeydestä! Emme kertoneet uomarille, että vielä pari viikkoa aiemmin olin epävarma kannattaako Mairea mihinkään kokeisiin edes viedä... Kannatti se!
Nyt odotan innolla että pääsen starttaamaan Mairen (ja Siirin ja Eiran) MEJÄ-kokeessa - se tehdään hiukan myöhemmin.


Vårens nyheter - Keväisiä uutisia

 Våren, fantastiska våren! Soliga dagar, blåsiga dagar, yvigt snöfall, blåsippor, myror och fjärilar. Tranorna och lärkorna kom för några ve...