Våren, fantastiska våren!
Soliga dagar, blåsiga dagar, yvigt snöfall, blåsippor, myror och fjärilar. Tranorna och lärkorna kom för några veckor sedan, koltrasten sjunger på kvällarna. Man svämmar nästan över, men det blir bättre, ännu bättre!
Våren är ju ofta lite nyckfull och hämtar med sig en del överraskningar och ändringar. I år har en del ändringar och överraskningar skett även i hundflocken hos oss. Vår älskade, älskade tant Ansa har flyttat på foder till en bekant familj, där hon får tillbringa sina pensionsdagar och njuta av odelad uppmärksamhet. Vägen till detta beslut var inte helt lätt, men gjordes med tanke på hennes och andra hundars välbefinnande i tankarna. Ansa är ju tio år gammal, och har varit matriarken i flocken. När hon har blivit äldre, har hon hamnat i en situation där hon har känt att hon måste hävda sin position mot de andra tikarna, vilket har lett till spänningar i flocken. Och spänningar i flocken är aldrig bra, speciellt inte när man sysslar med hunduppfödning då det är av ytterst vikt att alla hundar mår bra och känner sig trygga. Nu var det ju inte så att det var ständiga slagsmål eller dylikt, sånt ligger inte riktigt i bassetarnas natur, men när man följde med noga hur tikarna betedde sig här hemma var det nog klart att alla kunde inte vara avslappnade i alla tider.
Ju längre jag har hållit på med hunduppföding, desto mera har jag börjat lägga tyngd på tikarnas välmående före och under dräktighet. Jag anser att deras psykiska, och naturligtvis det fysiska, välmåendet är a och o för att valparna ska ha möjlighet att utvecklas till friska och stabila hundar. Med packhundar som bassetar är flockliv ganska enkelt och oftast utan större utmaningar, men de har också sin rangordning. Och varje gång det kommer in en ny hund i flocken, ändras ordningen och energin och alla söker sina platser på nytt. Jag finner detta mycket intressant, och försöker följa noga hur mina hundar mår och beter sig mot varandra i olika konstallationer.
Så, nu var det dags för Ansa att flytta till sitt pensionärsboende. Hon har det bra, och jag tror att den av oss som saknar mest är nog jag. Men för att bibehålla mängden koppel i handen under promenaderna, måste vi ju fylla på i andra ändan.
Nämligen, för några veckor sedan utökades flocken med en ny ras, då finska spetsen Loukkaharjun Lumen Sisko aka Sisko flyttade till oss. Vilken underbar, spetsig liten tös! Hon har sannerligen satt fart (och ljud!) i vår tillvaro! Det är så roligt att följa med en helt ny ras - den spetskompetensen jag har från barndomen är nog ytterst liten, men nånting säger mig att mitt förflutna med terriers kan komma till nytta ännu med denna lilla fröken. Hon är snäppet vassare än bassetar, på alla sätt. Det är fantastiskt att se hur hon snabbt löser problem, är väldigt kontaktsökande i jämförelse och samtidigt väldigt självständig trots sina ringa tolv veckor.
Att skaffa en finsk spets har varit en långvarig dröm. Jag tycker att det är en av de vackraste hundraserna som finns, och vi har också behov av en hund vi kan använda på småvilt. Så jag kunde inte vara nöjdare! Stort tack till Kennel Loukkaharjun för förtroende. Det här blir en rolig resa!
En rolig resa, ja. Det blev ingen rolig resa varken öster- eller västerut när Maire skulle paras för några veckor sedan. Efter att ha funderat länge och väl, valde jag att para henne med Nandor. Ljuv musik uppstod, och i ultraljud konstaterades att Maire är dräktig med flera foster. Det är väldigt roligt och jag ser framemot dessa småtassar. Jag är inte heller ensam, flera familjer väntar och hoppas med mig. Jag är glad och priviligierad för att så många visar intresse för mina kullar, men nackdelen är att alla kommer ju inte att få sin valp från den här kullen, inte heller från den nästa. Intresset för rasen är just nu så stort, att man kan hamna att vänta på en lovande valp i flera års tid. Men den som väntar på något gott...
Maire mår bra, magen har just börjat synnas och nu under sista tredjedelen av dräktighet kommer valparna att växa rejält. Maire gillar ju trånga utrymmen, vi får se hur länge hon lyckas trygga in sig i katträdets lilla hål där hon brukar sova...
Kevät, ihana kevät!
Tuulisia päiviä, aurinkoisia päiviä, sakeata lumisadetta, sinivuokkoja, muurahaisia ja perhosia! Kurjet ja kiurut saapuivat muutama viikko sitten, mustarastas laulaa iltaisin. Sielu melkein tulvii jo näistäkin kevään merkeistä, mutta parempaa, paljon parempaa on tulossa!
Keväthän on arvoituksellinen ja voi tuoda mukanaan yllätyksiä ja muutoksia. Yllätyksiä ja muutoksia on tämä kevät tuonut mukanaan myös koiralaumaamme. Rakas Ansa-tätimme on muuttanut sijoitukseen tutun perheen luo, missä se saa viettää eläkepäiviään jakamattoman huomion kohteena. Tähän päätöksen tuleminen ei ollut ihan yksinkertaista ja helppoa, muuta päätös tehtiin nimenomaan Ansan ja muiden koirien hyvinvointi mielessä. Ansahan on kymmenvuotias, ja on ollut selkeä matriarkka laumassa. Ikääntyessään Ansa on joutunut tilanteeseen, jossa sen on pitänyt korostaa asemaansa johtajana, mikä on aiheuttanut jännityksiä laumassa. Jännitykset laumassa ovat harvemmin hyvä asia, varsinkaan silloin kun kasvattaa koiria ja kaikkien narttujen hyvinvointi ja turvallisuus on ensisijaisen tärkeätä. Nyt ei toki ollut kysymys mistään toistuvista tappeluista tms, sellainen ei oikein sovi bassettien luonteeseen, mutta koiria tarkkaillessa oli selvää, etteivät ne kaikki tunteneet oloaan rennoksi kaikissa tilanteissa.
Mitä pidempään olen koiria kasvattanut, sitä enemmän olen alkanut laittaa painoa sille, miten nartut voivat ennen astutusta ja tiineyden aikana. Mielestäni niiden psyykkinen, ja luonnollisesti myös fyysinen, hyvinvointi on a ja o pentujen kehittymiselle terveiksi ja tasapainoisiksi koiriksi. Bassettien kanssa laumaelo on useimmiten varsin yksinkertaista ja helppoa, mutta toki niilläkin on laumansisäinen arvojärjestyksensä. Ja joka kerta kun laumaan tulee uusi jäsen, muuttuu energia ja järjestys ja kaikki etsivät paikkansa uudestaan. Pidän tätä kovin mielenkiintoisena, ja yritän tarkasti seurata omien koirieni vointia ja käytöstä laumassa.
Nyt oli siis Ansan aika muuttaa eläkepäiviä viettämään. Se voi hyvin uudessa kodissaan, ja luulenpa että se meistä, joka ikävöi eniten, olen minä. Mutta pitääksemme hihnamäärän vakiona, jouduimme täydentämään laumaa toisesta päästä...
Muutama viikko sitten lisäsimme laumaamme uuden rodun, kun suomenpystykorva Loukkaharjun Lumen Sisko eli Sisko saapui luoksemme. Mikä ihana, välkky tyttö! Sisko on todellakin lisännyt vauhtia (ja ääntä!) elämäämme. On hauskaa seurata uutta rotua - se pystykorva kokemus mikä minulla lapsuudesta on, on hyvin pientä, mutta jokin kertoo minulle, että tulen tulevaisuudessa hyötymään terrieri-kokemuksestani tämän tättähäärän kanssa... Sisko on hiukan bassetteja terävämpi, kaikin tavoin. On hauska katsoa miten nopeasti se esimerkiksi ratkoo pulmia. Se on bassetteihin verrattuna hyvin kontaktihakuinen, ja samalla kuitenkin erittäin itsenäinen nuoresta kahdentoista viikon iästään huolimatta.
Hienosta retkestä puheenollen: Eipä tullut retkeä sen enempää itään kuin länteenkään, kun tuli aika astuttaa Maire muutama viikko sitten. Pitkän miettimisen jälkeen päätin astuttaa sen Nandorilla. Hurmaava musiikkia syntyi, ja ultrassa on todettu Mairen olevan kantava. Se onkin hauskaa, ja odotan innolla näitä pikkutassuja syntyviksi. En myöskään ole ainoa, sillä kanssani odottaa ja toivoo useampi perhe. Tunnen olevani ilonen ja etuoikeutettu, kun niin monet ovat kiinnostuneita pentueistani. Samalla on ikävää, ettei kaikille hyville perheille tule pentua riittämään tästä pentueesta, eikä vielä seuraavastakaan. Kiinnostus rotua kohtaan on nyt sitä luokkaa, että lupaavaa pentua saattaa joutua odottamaan useammankin vuoden. Mutta ken odottaa jotain oikein hyvää...
Maire voi hyvin. Sen masu on juuri alkanut hiukan näkymään, ja nyt viimeisen kolmanneksen aikana tulevat pennut kasvamaan reilusti. Mairehan pitää ahtaista koloista ja änkeytyy joka ilta nukkumaan kissojen kiipeilypuussa olevaan pieneen koloon. Saa nähdä, miten kauan se sinne mahtuu...
